Det har länge varit på tapeten om att jag "en dag" skall återgå till skolbänken igen, frågan har varit och är bara när? När är rätt tid? Det handlar ju inte bara om att söka och sen är det klart! Det är ju mycket som måste tas hänsyn till som ekonomi, familjeliv, förstudier och om att ens komma in på utbildningen osv.
Jag vill bli något, ha en utbildning att referera till, känna mig oberoende av någon annan och känna att jag faktiskt är något på papper. Att ha en utbildning handlar om trygghet, personlig utveckling och att få arbeta med det man själv önskar och att trivas med sitt yrke!
Detta har varit ett av mina ångestladdade ämnen. Jag är inte rädd för att börja plugga, det handlar mer om vad jag ska plugga till, väljer jag rätt inriktning, finns det tillräckligt med jobb efter studierna, klarar man av pressen, har jag läshuvud för detta? I det här läget dyker min dåliga självkänsla upp-klarar jag av detta? Jag har ju inte pluggat på många år!
En tillbakablick från gymnasieåren så hade jag inte det så lätt för studier. Jag var väl omotiverad, hade svårt i skolan, svårt för att ta in och lära mig. Ja jag hade väl heller inte den bästa förutsättningen hemifrån för att klara av gymnasiet med skilda föräldrar och en polsktalande mor som inte kunde hjälpa mig när det behövdes. Ja anledningarna är många som jag inte orkar gå in på nu.
Jag funderar iallafall starkt på att seriöst ta detta till verklighet, inte minst nu när det är väldigt tungt på jobbet. Jag är ganska motiverad men vet inte hur jag ska gå tillväga? Imorgon ska jag nog besöka en studievägledare på Centrumvux här i min kommun.
Chefen ringde igår och vi hade möte per telefon. Mötet som skulle bli av tidigare men som tyvärr inte blivit det pga. sjukdom, vab, och annat. Vi skulle diskutera problemet kring den här tvisten om arbetsledarrollen som försiggår på jobbet.
Frun på jobbet vill seriöst ta arbetsledarrollen ifrån mig och ha hand om den själv, utan anledning bara sådär och vända upp och ner på mitt liv, jo men tack Okej?!
Arbetsledarrollen fick jag i samband med att hon själv blev sjuk hösten 2010. Jag tackade ja och gick en utbildning i Örebro för arbetsledare. Det har nu gått två år och självklart lever jag efter den ekonomi jag haft sedan dess något som är självklart. Nu vill de dra mattan under fötterna på mig och inte bara ta bort arvodet jag har för mitt uppdrag, de tar ifrån mig min värdighet, och mina utvecklingsmöjligheter, och mina användarkunskaper jag fick genom utbildningen som är meningen att jag ska kunna använda eller?!
Så jädra ruttet! Han frågade mig vad jag skulle tycka om det nu skulle bli så? Jag var bara rak och ärlig och sa att skulle det leda till ett sådant beslut så måste de ju också tänka på vilka konsekvenser det kan ge. Att en anställd blir av med både en del av lön och värdighet har heller ingen morot att sträva för! Ett sånt beslut kan i 9 av 10 fall bara sluta med uppsägning, vem skulle trivas då? Är de berädda att offra mig som varit lojal och arbetat hos dem i snart 4 år, bara för att hon har lust att återgå till en position som hon inte haft på minst 2 år? De vet ju hur lätt det är och finna r i k t i g t bra och långvariga personliga assistenter (ironisk). Borde man inte vara rädd om dessa som "inte växer på träd"?
Jag är väldigt besviken och ledsen nu, men kanske är det positivt på sitt sätt,
kanske får jag en "spark i röva" åt rätt riktning?
Här snurrar huvudet i 280...
Nu blir det lunch och jobb!
Dela gärna med er av era erfarenheter om studier och framtid, hur tänker ni, hur gjorde ni?
Kram ♥
Marie en Småländsk Dalkulla
