Max otur kan man säga...

Vilken otur har man inte när man blir rejält sjuk i influensa dagarna innan julafton? 
Idag efter att jag kom hem från julruschen och julklappsinköp står vår Emilia gråtandes i dörröppningen och säger att hon känner sig dålig :( 
Stackarn hon har varit liggandes i soffan ömsom sängen. Har feber, ont i huvud och illamående. Hoppas verkligen inte att vi andra insjuknar nu för det skulle innebära katastrof då alla kommer och firar jul hos oss i år o c h vi blir inte bara fem utan fem(ton)! 
Hoppas morgondagen känns bättre för henne. Jobbigt och se sina barn sjuka, gör ont i hjärtat och jag blir alltid så stressad av det. Nu håller vi tummar för snabbt tillfrisknande.

Det sköra livet

Ibland önskar jag att livet vore annorlunda, smärtfritt, bekymmerfritt, men jag vet att det inte är så.
Livet är inte självklart och följer inte som en röd tråd rakt igenom och har aldrig gjort för mig. Alla upplever vi det någon gång i livet, andra fler gånger och ibland kanske vissa alldeles för många gånger. Jag skriver rätt ut ifrån mina tankar ikväll. Det är mycket som rör sig i mitt huvud, många känslor, olika känslor, känner en inre panik som om jag måste fly. Jag vet att det är min ångest, men det är ett rent krig inom mig just nu. Jag brottas med och om så mycket att jag inte vet hur jag ska sortera allt och i vilket fack tankar och känslor skall placeras i. Vilsen i pannkakan. Imorgon är det dags, dags att pröva arbeta efter min heltidssjukskrivning 50%. Är inte alls redo inte ens redo med mig själv. Hur ska jag klara hantera mitt jobb i detta nu? Vill inte gå dit det ger mig bara stress. Stress är en av mina största bovar. Ledsen är vad jag är.
 Just nu går även mina tankar åt min svärfar som ligger dålig riktigt dålig på sjukhus. Varför kan eländena liksom inte bara ta slut? Inte nog med allt man gått och går igenom i livet så går min låtsasfar bort i cancer 2011, min svärmor dog av infektion förra året 2012 och nu min svärfar vars liv hänger på en skör tråd :( 
 
 Jag är tom på ord, empty, likgiltig. 
 
Älskar min familj min man och mina underbara barn mest av allt, de får mig att vilja kämpa men det är riktigt tufft.
Älskar Er 

Provsvar och energilös

Tisdag och tråkväder, regnet faller ner konstant. Ingen bil har jag heller då den ena är på verkstan och min lilla har mannen fått ta sig till jobbet med. Idag blev det alltså ingen utedag för min del som jag hoppades på. Det går trögt att ta mig för något här hemma. Det är många
"jag borde göra" ditten och datten, men hur knasigt det än låter så är det svårt för mig och hitta lust och energi till något! Mycket som händer och sker inom mig just nu, vilket drar ner mitt humör och mående så j...a ap jobbigt :( 
Det finns dock en sak som fick mig känna tacksamhet och en gnutta glädje, och det var beskedet från cellprovtagningen jag gjorde för drygt en månad sedan. Provet visade n o r m a l t, lättad så in åt skogen lättad. Även om jag aldrig haft onormala prover så är det ändå en nervös väntan varje gång tills det där brevet dimper ned i brevlådan. Nu kan jag andas ut.
 
Händer inte mycket här men medan det finns en mikroskopisk ork kvar i mig så ska jag väl ändå göra mig lite lunch. 
 
Hoppas er dag känns ljusare än min.
 
Kram 

Var tog hjälpen vägen?

 
Man måste orka vara frisk för att vara sjuk sägs det och det är faktiskt sant. Just nu är jag sjukskriven och det för första gången i mitt liv! Jag har kollapsat av stress, ångest, oro, den ena panikattacken avlöser den andra. Mår väldigt dåligt men tyvärr verkar inte läkarna se samma, de blundar. Jag måste kämpa som ett djur för att bli förstådd, kämpa för att orka, kämpa för mina rättigheter som medborgare i detta land! 
 
För att få hjälp måste jag vara så sjuk att jag ska ha självmordstankar, beredd att göra något dumt för att det ska hända något. Hur sjukt är inte det? Jag är inte självmordsbenägen, inte heller någon galning så jag får ingen hjälp?! Jag ska straffas att leva med min bakgrund hur tufft den än må varit och är. Jag måste leva med trauman man gått igenom. Jag har i n t e valt min barndom, uppväxt, valt min förälder, valt att genomgå trauman och dödsfall, valt att lida med ångest, oro, stress och panikattacker! Trött på att må så här år efter år!
När ska jag få må bra, vara lycklig och glad i mig själv?  
Allt jag önskar mig är att få må bra, den ända julklappen jag vill ha :(
 
Vad gör man när man inte får den hjälp man behöver? Så less på vården!